Teen Åtnjuter Porr Filmer - Teen Åtnjuter Sex

Teen Åtnjuter Porr Filmer - Teen Åtnjuter Sex
Academia.edu no longer supports Internet Explorer.
To browse Academia.edu and the wider internet faster and more securely, please take a few seconds to upgrade your browser .
Enter the email address you signed up with and we'll email you a reset link.
Sorry, preview is currently unavailable. You can download the paper by clicking the button above.

News
Publishing

18.02.2014
• 26 709 Views

TAGS

filmer
filmen
svenska
exempel
filmerna
samt
svensk
nilsson
handlar
sverige
kungliga
biblioteket
www.kb.se

Flag as Inappropriate

Cancel

Cancel
Delete

Cancel
Overwrite
Save

© 2022 Yumpu.com all rights reserved

English Deutsch Français Italiano Español

Revert

Cancel

Välfärdsbilder del 2 - Kungliga biblioteket

Välfärdsbilder del 2 - Kungliga biblioteket
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
som hotfulla. Detta var en medveten
Ingrid Esping Bland elaka jultomtar
Motiven och dess betydelser Julen u
24. Jens E. Kjeldsen, Visuel Retori
sson, som i en skrift har utrett de
Gunnar Arvidsons och Sveriges magas
000), och 1980 utgjorde de en andel
- ball film fy faann vad rolig skra
heterosexuella, manliga publiken. J
vism och korta kjolar: filmen och d
nast antologierna 1897: Mediehistor
Bibliografi (i urval) Abel, Richard
Ehrenborg, Lennart, 231, 236 Eisenh
Lambert, Lars, 220, 225 Landin, Ben
Rose, Kenneth D., 179 Russell, Kurt
You have already flagged this document. Thank you, for helping us keep this platform clean. The editors will have a look at it as soon as possible.
Are you sure you want to delete your template?
Magazine: Välfärdsbilder del 2 - Kungliga biblioteket
Performing this action will revert the following features to their default settings:
Performing this action will permanently remove your draft from Yumpu.
Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Log in

Registration

Välfärdsbilder del 2 - Kungliga biblioteket

246
Max Liljefors
Videokonst: omtagningar
under pseudonymen constantin constantius – den ståndaktige, den oföränderlige – utpekar Sören Kierkegaard i sin bok
Gjentagelsen från 1843, vad som enligt hans mening kommer att bli
den moderna tidens stora ﬁlosoﬁska problem, nämligen upprepningen.1 Kärlekshistorien i denna tunna men mångskiktade skrift
är nära förknippad med Kierkegaards egen kortvariga förlovning
med Regine Olsen. Men bokens betonande av upprepningens ﬁlosoﬁska betydelse visar också på en klar, ja närmast profetisk blick
för modernitetens innebörder.
Samma år som Kierkegaard publicerade Gjentagelsen, öppnade
engelsmannen William Henry Fox Talbot det första fotograﬁska
tryckeriet i Reading utanför London. Talbots fotograﬁska metod
kalotypin (eller talbotypin) hade en avgörande fördel framför daguerrotypin: den kunde framställa mångfaldiga kopior från ett och
samma negativ medan daguerrotypin bara tillät en unik bild från
varje exponering. Sedan dess har medieteknologiernas utveckling
gått mot ständigt mer effektivt mångfaldigande av bild och ljud –
förr mekaniskt, idag elektroniskt och digitalt. Det är kostnadseffektiv reproduktion som möjliggjort vår egen tids medieindustrier och
som drivit fram den tekniska vidareutvecklingen av fotograﬁn såväl
som av dess efterföljare ﬁlmen, televisionen och videon.
247
Upprepningen är alltså ett centralt begrepp för vår medieimpregnerade tid. Den här uppsatsen behandlar hur upprepningens
tema genomsyrar några videokonstverk av tre unga svenska konstnärer: Fallstudie (2000) av Andreas Hagström, 9 Attempts To Break
The Chain of Events (2000) av Jesper Norda och Copyleft Triology
(2006) av Conny Blom. Dessa verk kretsar kring upprepningen –
eller kanske hellre kring omtagningen, ett ord närmare förknippat
med ﬁlmmediet och dessutom mer troget Kierkegaards danska begrepp gjentagelsen2 – i dubbel bemärkelse. Dels är verken sammansatta av ﬁlm- och ljudklipp som konstnärerna lånat från biografﬁlmer eller musikskivor, dels är verkens struktur uppbyggd runt olika
former av upprepning.
Innan vi går in på de enskilda verken, ﬁnns det skäl att påminna
oss hur olikartade visningsvillkoren i allmänhet är för videokonst
respektive biografﬁlm. Föreställ er en biograf vars besökare varken
känner till ﬁlmernas titel, genre eller innehåll. Filmerna visas rulllande under hela dagen utan att någon starttid angivits. Besökarna
anländer när de vill, tittar in i en salong, stannar så länge ﬁlmen håller deras intresse uppe och fortsätter sedan till nästa. De vet inte om
ﬁlmen är en kortﬁlm eller ett femtimmarsepos och har därför ingen
aning om hur mycket som återstår av den.
Hur många besökare skulle under sådana villkor uppleva en ﬁlm
från början till slut? Under sådana villkor visas ofta videokonst på museer, konsthallar och gallerier. Dessa institutioner saknar som regel
den koordinering av verkets varaktighet med betraktarens närvaro inför det, som är en självklarhet för biografﬁlmen. Trots att video är ett
temporalt medium underkastas videokonsten vanligen de visningskonventioner som gäller för spatiala konstarter, som måleri och skulptur, inför vilka betraktaren själv avgör hur länge han vill stanna.
Detta förhållande begränsar naturligtvis videokonstens förutsättningar att berätta en traditionell historia med början, intrig och slut.
Men det öppnar också upp för experiment och lek med narrativitet,
med berättandets strukturer, troper och konventioner och med kulturformer som bygger på dessa. Så är fallet med Hagströms, Nordas
och Bloms videoverk, där redan existerande berättelser utgör ett råmaterial som fragmentariseras, dupliceras eller leds in i nya banor
som förgrenar sig, löper runt eller stampar på samma ställe. På föl-
248
jande sidor försöker jag belysa några aspekter av dessa omtagningens
variationer.
Omtagning 1: Loop (Andreas Hagström, Fallstudie)
För några år sedan hade en konstnärskollega från Tyskland och jag
själv fått i uppdrag att framställa ett videokonstverk åt en svensk
konsthall. Vår idé var att sätta samman en videoloop av fallscener
ur populära spelﬁlmer, sekvenser där människor faller från en klippa, ett hustak eller ett ﬂygplan mot en säker död. Av dessa stereotypa scener ville vi klippa ihop ett evighetsfall utan slut. Halvvägs
i arbetet ﬁck dock min kollega förhinder och eftersom jag inte ville
färdigställa verket själv valde jag att visa ett annat videoverk på utställningen, med resultatet att vårt ”fallandeverk” ännu ligger ofullbordat. På vernissagekvällen berättade emellertid konsthallschefen
något som ﬁck mig att dra en lättnandens suck över min väns förhinder. Ett år tidigare hade man nämligen visat ett verk av konstnären Andreas Hagström, som bestod av – jag trodde knappt mina
öron! – en videoloop av ﬁlmklipp med människor som faller från
höga höjder. Sammanträffandet var så märkligt att jag kontaktade
Hagström som skickade mig en kopia av sitt verk. På TV-skärmen
hemma såg jag sedan inte bara min egen idé gestaltad av en annan
konstnär, utan i vissa fall till och med samma scener – ur ﬁlmer som
Die Hard (John McTiernan, 1998) och Cliffhanger (Renny Harlin,
1993) – som min kollega och jag hade valt till vårt verk.
I Hagströms Fallstudie faller människor utan att någonsin slå i
marken. Loopen varar bara någon minut, men upprepas om och
om igen så att fallen avlöser varandra utan avbrott. Att falla är i sig
självt något dramatiskt, förknippat med arkaisk skräck. Övergiven
åt tyngdkraften accelererar kroppen bortom kontroll mot det oundvikliga nedslaget. I förstone förmedlar Fallstudie en kittlande aning
av denna skräck. Dock hör det till monotonins karaktäristik som
estetiskt uttryck (en viktig fåra i modernismen), att när sensoriska
stimuli förblir oförändrade dras betraktarens uppmärksamhet till
förändringarna i hans eget medvetande. Ganska snart antar kropparna en svävande karaktär, som om de var fria från gravitationens
inverkan. Till detta intryck bidrar ljudspåret i Fallstudie: ett oavbru-
249
Ur Andreas Hagström, Fallstudie
(video, 2000).
tet glissando, skapat i samarbete med ljudkonstnären Tony Blomdahl, en så kallad Shepard-skala som låter som en evigt dalande ton.
Stannar betraktaren kvar framför verket når han emellertid efter en
stund en ny brytpunkt, där monotonins bedövande effekt slår över
i sin egen motsats: kroppens skräck och en förnyad inlevelse med
den störtande gestalten som klyver luften på vägen nedåt. Här har
vi den monotona upprepningens verkningsformel: initialt intresse
– gradvis avtrubbning – intensiﬁerad upplevelse.
Fallet som fenomen och bildmotiv bär på kulturella innebörder, påpekar Hagström i en projektbeskrivning för Fallstudie. När
en skurk faller i actionﬁlmer tar inte bara hans liv slut utan symboliskt störtas också hans makt. Fallet är en arketypisk bild för att tappa kontrollen, förlora behärskningen. Vi talar, påpekar Hagström,
om att ”falla till föga” och att ”falla i gråt”, till vilket kan läggas ordet ”syndafall” och engelskans ”to fall in love”. I själva verket börjar människans liv med ett fall, fortsätter Hagström, i form av födelsen där den livslånga ”[k]ampen mellan kroppen och marken”
tar sin början, uttryckt i barnets instinktiva gripreﬂex.3 Konstnären
Robert Morris har framkastat tanken att konsten, ja allt formskapande har varit fråga om att trotsa tyngdkraften. Att spänna målarduken på en ram, att låta färgen torka eller härda, att bränna leran
– ytterst handlar det om att bevara materialens vertikala formbeständighet.4 Enligt Freud föddes människan som kulturvarelse i det
ögonblick hon reste sig upprätt, då genitalierna gömdes och synen
kom att dominera över luktsinnet och beröringen.5 Fallet som motiv utgör därför på en grundläggande nivå bilden av själva formens,
identitetens och jagets nederlag mot naturens upplösande krafter;
en skräckfylld och lustfylld fantasi om regressionen tillbaka till ett
förkulturellt och förmänskligt tillstånd.
Att Hagströms verk har referenser till ﬁlmens värld är uppenbart,
men kopplingen till televisionen är lika stark. Inte bara för att mer
ﬁlm ses på tv än på biografer – (år 2006 såg elva gånger ﬂer människor ﬁlm på tv och video än på bio)6 – utan också för att loopen
som form är nära förknippad med tv-mediet. Raymond Williams
har myntat begreppet ﬂöde – ﬂow – för att beteckna televisionens
aldrig sinande bildutbud.7 Loopen och ﬂödet i Williams mening har
det gemensamt att båda saknar given start- och slutpunkt. Dessut-
250
om försvinner televisionens bilder inte för gott utan kan alltid potentiellt återkomma i replays, repriser eller i andra kanaler. Fredric
Jameson hävdar att hastigheten med vilken tv-bilderna oupphörligt
avlöser varandra försvårar för tittaren att upprätta den distans som
krävs för att kritiskt reﬂektera över dem.8 Här kan man dock komma ihåg, att videokonsten tidigt började använda just upprepningen
driven in absurdum för att skapa en sådan kritisk distans.
Som exempel kan nämnas Dara Birnbaums klassiska videoverk
Technology, Transformation: Wonder Woman (1978-79), där korta sekvenser ur tv-serien Wonder Woman repeteras gång på gång, med syfte att, med Birnbaums ord, ”sakta ned televisionens ’teknologiska
hastighet’ och hejda ögonblick av tv-tid” för att göra det möjligt för
tittaren att granska och ifrågasätta det han ser.9 Senare har konstnärer som Johan Grimonprez och Christoph Draeger på olika sätt använt sig av repetitiv upprepning som metod att främmandegöra televisionens bilder och reﬂektera över deras genomslagskraft i samhället. Deras verk, liksom Hagströms, undersöker (och vore själva
otänkbara utan) populärkulturens spridning via de elektroniska reproduktionsteknologierna och den förtrogenhet som de har skapat
hos publiken med den rörliga bildens koder och stereotyper.
Året efter Hagströms Fallstudie ägde attentatet mot World Trade Center rum, varpå världen översköljdes av tv-bilder av ﬂygplanen som kraschade in i tornen, byggnaderna som störtade till marken och människor som hoppade från fönstren för att undkomma
det brinnande infernot. På dagen ett år senare hade ﬁlmen 11’09”01
– September 11 premiär, bestående av elva regissörers novellﬁlmer om
attentatet. Alejandro Gonzáles Inárritus bidrag har en slående likhet med Hagströms verk: i en mestadels helt svart bildruta blinkar
sekundkorta tv-sekvenser fram av de små gestalterna som faller utför fasaden, korta glimtar av fallande kroppar som vi aldrig får se nå
marken, till bakgrundsorlet från ﬂerfaldiga tv-kanaler. En människa som faller från en hög höjd har, trots att de ﬂesta av oss antagligen aldrig har sett det i verkligheten, blivit en välbekant, igenkännbar och betydelsemättad bildschablon. Med reproduktionssamhällets logik är ständigt nya bilder – från actionﬁlmens stuntscener till
nyhetsbyråernas dokumentärbilder – dömda att ryckas med i samma bildﬂod.
251
Omtagning 2: Paralleller (Jesper Norda,
9 Attempts to Break the Chain of Events)
Ur Jesper Norda, 9 Attempts To Break
The Chain Of Events (video, 2000).
Från ﬁlmthrillern Breakdown (Jonathan Mostow, 1997) har Jesper
Norda hämtat bildmaterialet som ingår i hans 9 Attempts to Break the
Chain of Events (2000). Ett knappt två minuter långt klipp ur ﬁlmen
visas i nio olika versioner, var och en med sin egen pålagda monolog skriven av Norda (och uppläst av skådespelaren Niklas Engdahl).
Dessutom ingår en drygt tio minuter lång ”Prolog” som består av
ett oförändrat parti ur ﬁlmens början. I den får vi se ett gift par, Jeffrey och Amy (Kurt Russell och Kathleen Quinlan) som färdas med
bil genom Amerika och drabbas av motorstopp i öknen. En långtradarchaufför (J. T. Walsh), stannar och erbjuder hjälp. Amy följer
med honom till en vägkrog för att ringa efter bärgning, medan Jeffrey stannar för att vakta bilen.
I Breakdown utgör detta upptakten till en kidnappningsintrig,
men det får vi inte veta i Nordas 9 Attempts to Break the Chain of
Events. Istället upprepar Norda den efterföljande scenen hela nio
gånger med olika berättarspår, som för att visa på möjligheten av
ﬂera, alternativa historier. Scenen i sig själv är odramatisk: Jeffrey ser långtradaren köra iväg, han väntar en stund, lyckas få igång
motorn och åker till vägkrogen Belle’s Diner där Amy skulle ringa.
Filmklippet tar slut precis när Jeffrey bromsar in på parkeringen.
På DVD-skivan med 9 Attempts to Break the Chain of Events kan
betraktaren i huvudmenyn själv välja vilket av de nio ”försöken”
han vill titta på. När en version är slut förs han automatiskt tillbaka
till menyn där han kan välja ett nytt.10
Monologerna, som är det enda som skiljer sig åt mellan versionerna, ger intryck av att vara fragment ur en längre historia. Namnet Red Barr (långtradarchauffören i Breakdown) och vägkrogen
Belle’s Diner återkommer i dem, men det är inte fråga om samma ﬁktionsvärld som i ﬁlmen. Istället pratar berättarrösten om sina
egna föräldrar och omständigheterna runt sin egen födelse och uppväxt. I ett berättarspår får vi veta att hans pappa bestämt sig att
döpa sin son till Jesper – ﬁktionen vävs alltså samman med självbiograﬁska inslag (Norda har för övrigt dedikerat verket till sin far).
Monologerna låter sig emellertid inte förenas till någon samman-
252
hängande berättelse, tvärtom motsäger de ofta varandra. I en monolog får vi veta att berättarjaget blev till under en romantisk natt
som föräldrarna tillbringade på Belle’s Diner, i en annan monolog
heter det att hans biologiska mor är Reds traﬁkskadade dotter och
att han själv är adopterad, i en tredje har Red testamenterat sin säd
på en spermabank åt berättarjagets mor. Gemensamt för alla berättarspår är dock ett ömsint och melankoliskt tonfall i återblickarna
på det förﬂutna.
Upprepningen är lika konkret närvarande i Nordas verk som i
Hagströms, men den låter sig bäst beskrivas med en annan spatial
ﬁgur, nämligen parallellen. Medan den narrativa modellen i Fallstudie är loopen som biter sig själv i svansen, betonas i 9 Attempts to
Break the Chain of Events istället en linjär rörelse från punkt A till B.
Alla nio versionerna börjar i exakt samma ögonblick, när långtradaren lämnar Jeffrey vid vägkanten (släpet som sveper förbi kameran
fungerar som en wipe) och slutar just när Jeffrey stannar bilen utanför Belle’s Diner. Jeffreys förﬂyttning mellan två geograﬁska punkter ackompanjeras av monologernas återblick bakåt i tiden. Som
nämnts löper dessa brottstycken inte samman till en sammanhängande historia, lika lite som Jeffreys bilfärder i de olika ”försöken”
kan förenas till en längre resa. Versionerna är parallella och kan därför aldrig mötas. Parallelliteten är dock inte av samma slag i ﬁlmsekvenserna och i monologerna: ﬁlmklippen är oförenliga för att de
är identiska med varandra; berättarspåren hålls isär av motsägelserna mellan dem.
Inför 9 Atte
Språkarbetet Porr Filmer - Språkarbetet Sex
Porrstjärnor - Prince Yahshua | Svensk Porr
Ödla Porr Filmer - Ödla Sex

Teen Åtnjuter Porr Filmer - Teen Åtnjuter Sex

Report Page