Sleep Knuff Mormor Porr Filmer - Sleep Knuff Mormor Sex

🛑 KLICKA HÄR FÖR MER INFORMATION 👈🏻👈🏻👈🏻

Sleep Knuff Mormor Porr Filmer - Sleep Knuff Mormor Sex

För två veckor sedan vaknade jag strax över tio på morgonen. I DUSCHEN . Mitt i schampoo-gnuggandet kommer jag plötsligt till liv och står där i chock och undrar hur jag hamnat där, och hur länge jag stått där. Med båda händerna intrasslade i håret och med skum överallt stod jag mitt i duschen och gapade, förvirringen var total och kunde inte för mitt liv förstå hur detta hade gått till. En timme senare plingade mobilen till och jag fick ett sms av Emm, "Sov du när du smsade mig?" stod det och jag förstod inte alls vad hon menade och första tanken var att hon måste smsat till fel person. Läste smsen ovanför och satte kaffet i halsen. En minut innan tio hade jag smsat henne. Höll på att skratta ihjäl mig, samtidigt som det var sjukt obehagligt. Jag har med andra ord gått i sömnen för första gången (vad jag vet) i hela mitt liv! Gjorde allt jag kunde för att minnas att jag skickat smsen, men det gick inte... Så skumt. Fick senare höra av Emm att hon stått i hallen, på väg till skolan och gapskrattat. Jisses, som man håller på.

Som jag nämner i början har jag vänt på dygnet, och jag bestämde mig igår därför att ställa klockan på 11 i alla fall för att inte sova till 13-14 om dagarna som jag brukar. Vid strax i tre i natt tvingade jag till slut mig själv i säng och somnade förvånansvärt fort. Vaknade av ett ryck och tittade på den analoga väggklockan, kvävde ett skrik när jag såg att klockan var lite i fem. HELVETE helvete helvete . Hela dagen är borta, varför har inte klockan ringt?! Slängde mig ur sängen, startade datorn och klädde på mig. Klockan är fan fem, dags att vakna NU. Kollade mobilen, 04:53, åhh varför har den gått från 24-timmarsklocka till 12-timmars Am/Pm-inställningen? Inte förvånad i och för sig, den ska på lagning och den beter sig väldigt konstigt och ändrar ljudet som den vill. När datorn kommer igång visar den samma tid.. Vaf.. det va ju konstigt. Men jaha, vilket sammanträffande. Kollar Facebook och reagerar på att det inte skett en enda uppdatering sen den jag såg sist. Det var ju riktigt sjukt med tanke på att jag kollade senast halv tre i natt och nu va hon fem på eftermiddagen. Och under den uppdateringen tår det "för två timmar sedan". Näe.. nu är det för mycket. Vad handlar detta om?! Sakta men säkert går det upp för mig.. Klockorna stämmer . Hon ÄR fem på MORGONEN , inte eftermiddagen! Jag hade sovit två timmar när jag flög upp, inte mer. Skrattade lite, stängde av datorn och la mig igen. Så går det när man är snurrig och förvirrad.

Den sista terminen här har varit den bästa i mitt liv. Och fast jag är otroligt glad för att jag valde att läsa ett halvår till är jag lika deppig för att jag inte träffade dessa fantastiska människorna tidigare och faktiskt levde ett socialt campusliv innan. Jag vet inte varför jag satt inne och häckade och gick miste om det här, men jag vet nu att det var just detta jag saknade.. och nu ska jag lämna det lika snabbt. Det är mycket jag kommer att sakna här. För mycket. Men jag har mina minnen, och jag har mina vänner, och jag vet att den dagen jag vill komma hit igen är jag välkommen.. och det betyder mycket. 

Tills dess nu vill jag bara pausa ett tag. Stoppa tiden. Leva in i sista lilla minut. Men jag vet att den kommer att springa iväg och jag vet att man borde vara glad och njuta sista tiden nu, men det är svårt att inte känna sig lite nere. Det känns till och med lite främmande att komma hem. Hur fungerar dagarna och helgerna när man inte bor på campus? När alla jobbar hela dagar och kvällar och helger? När man inte har gångavstånd till alla man umgås med? Vad ska jag göra? Hur kommer mitt liv att se ut? Det är väl bara jag som kan avgöra det, och jag kommer att märka det. Men fan också, det svider.

Det började med att det kliade över revbenen. Raffsade tillbaka och inget mer med det. Det kliade mer och mer och mer och när det inte slutade slog en hemsk tanke mig. En tanke som inte gick att få bort och som kändes så självklart uppenbar, det fanns ingen annan förklaring. Jag har vägglöss. Äcklad och hysterisk flög jag upp ur sängen. Stod och stirrade på den med fasa och kände en kall kåre ila längs ryggen. Helvete. Slängde kuddarna och täcket på golvet, startade ficklampan på mobilen och började Projekt vägglöss. La mig på knä i sängen och genomsökte den millimeter för millimeter med en enorm noggrannhet och största möjliga precision.  Kröp med ficklampan och undersökte varje liten svart prick jag kunde hitta, i 10 av 10 fall visade det sig att det var antingen strumpludd eller grus, men det spelade ingen roll. Klev av sängen, slet av bäddmadrassen och började genomsöka resårbottnen lika grundligt som tidigare. Dubbelkollade varje liten misstänkt svarta prick och gick sedan vidare till alla vrår och hörn i sängstommen. Hela tiden hörde jag "vägglöss" viskas i huvudet, som en såndär spöklik och väsande röst. När hela sängen var genomsökt ställde jag mig i den och fortsatte min hysteriska letande längs hela väggen och alla lister och taket. Googlade på information och skrev en påminnelse om att ringa Anticimex. Plötsligt blev jag avbruten.. någonting fick mig att komma ur fixeringen och jag vände mig om. Rummet var ljust, väldigt ljust. Och utanför hörde jag fågelkvitter. Plötsligt kom jag tillbaka till verkligheten och fann mig själv ståendes i sängen, medan bäddmadrassen och alla sängkläder var slängda på golvet. Jag stängde av ficklampan och kollade klockan, hon var sex på morgonen.. jag vet att jag la mig strax efter tolv. Herregud.. jag är ju störd.

Efter att ha berättat för mamma och Lizette om mitt bryt på natten sa båda att det kunde bero på att jag tagit dubbel dos av hostmedicinen. Givetvis tyckte jag att det lät skumt.. det är ju bara hostmedicin liksom. Bestämde mig ändå för att av ren nyfikenhet läsa bipacksedeln i alla fall. Under rubriken "Vilka biverkningar kan läkemedlet ge?" fanns underrubriken 'Vanliga' som bland annat nämnde förstoppning och illamående.. näää, inte den. Läste vidare..'Mindre vanliga' nämnde humörsvängningar och omtöckning, njaee.. inte det heller. Visste det! Längst ner kom en sista; 'Följande biverkningar har rapporterats vid behandling med Cocillana-etyfin', gick igenom listan och där var det, svaret på hela nattens beteende: hallucinationer ! Var tvungen att skratta, det va som fan. Håller mig till 10ml i kväll.

Som ett svagt blurr hör jag nätt och jämnt Klintins röst bredvid mig. Jag ligger utslagen över styret på spinning-cykeln och känner hur svetten rinner av mig. Omtöcknad och dåsig förstår jag först inte vem det är som mummlar, och vad orden betyder. Detta är nog slutet , orkar jag precis tänka, det är så här jag dör. Klintins röst bryter igenom det dova suset i mina öron igen, uppmanar mig att jag ska räta på mig. Jag gör en sista kraftansträngning, på energi som inte finns, men på ren överlevnadsinstinkt och reser mig upp. Klintin skrattar till och klappar mig uppmuntrande på ryggen. När jag känner att jag lever igen sprids en härlig känsla i kroppen, en sådan som man får när man är glad att man inte är död. Vi ger varandra en high-five. Jag hatar spinning, men jag älskar det. Det var första passet på för länge sen och det kändes. En ändring ska ske och det är Nu!

Sedan det passet gjordes i förra veckan har vi hunnit med några till, vi har gått ut intensivt och stenhårt. Jag tuppar nästan inte av längre, bara ber till Gud lite då och då, och kör för allt jag har. En gång hörde jag mig själv skrika/kvida "men jag vill inte!" när instruktören sa åt oss att gå upp i position tre, det var både pinsamt och roligt och lite chockat att höra sig själv. Haha! Det är roligt att ha någon att träna med, som man kan pusha och som pushar tillbaka. Det gäller att ta vara på sånt, och ännu roligare blir det när resultaten av hård träning börjar synas. Klintin har betydligt bättre motivation än mig, hon bokar och säger åt mig när jag ska följa med och vad vi ska göra. Jag är duktig och vill när jag väl är på plats, men hade hon inte stått för bokningar och medsläp hade jag nog fuskat betydligt mer än vad jag har tränat. Hon ha ambitionen jag saknar, men hon vill ha sällskap och då ställer jag upp och är alltid grymt taggad när jag är på plats. Är en sån som gärna blir lite lat när jag väl sitter hemma, men ska jag gå med någon är det skillnad. Så detta är perfekt!

Har dessutom haft en fantastiskt bra helg med fest och grillning med underbara grejer, underbar vecka helt enkelt. Och laddar för en ny och MINST lika spännande ;)

Högerhanden börjar domna.. först försvinner lillfingret, sen ringfingret.. känns lite läskigt. Vad gör jag för fel? Vinklar armen lite annorlunda.. Det försvinner ett tag, sen kommer det tillbaka igen. Den enda skillnaden är att armen nu ligger i en obekväm vinkel. Kommer på att jag blundar hårt, slappnar av i ögonlocken, kråkfötter vill man ju inte gärna få. Försvinner i tankarna där jag ligger i värmen, kommer att tänka på mormor och flinar lite.. när hon skulle sola en gång och tyckte att det va lite läbbigt att lägga sig naken i ett solarie där andra legat nakna och svettats, så hon kom på den briljanta idén att lägga ut ett badlakan. Haha. Ja, tanken va ju god. På tal om svett.. rör mig lite försiktigt. Det skvalpar runt mig, svankar lite, men ryggen har sugits fast, det blir ett hysteriskt roligt plopp-ljud när den släpper från solariet. Jag fnittrar lite för mig själv. Kommer på att jag spänner ögonen igen, fan . Undrar hur långt tid det har gått.

Det börjar bränna på undersidan och lukta lite bränt. Kokar i ett hav av svett och känner mig lite som en stor köttbit i en stekgryta, som puttrar i fett för att få fin stekyta. Funderar på om jag skulle vända på mig, men det kanske inte blir så bra. Glider runt lite i grytan och känner hur stekflåtet rör sig under mig. Jodå, saftig blir jag nog i alla fall.. kommer på att jag anstränger mig för att blunda igen. Kisar för att kolla tiden. Tio minuter kvar, försöker slappna av i ansiktet.. glider lite från sida till sida. Känns lite som att ligga i en sån där vattenrutschbana fast utan att komma någonstans. Låtsas att jag åker en som är jättelång och plaskar lite med händerna. Kommer på att det är lite äckligt och återgå till att vara en tisdagsstek igen. Blir hungrig.. känner på magen och den är varm, blir en fin yta ovantill också. 

Plötsligt släcks lysrören och fläkten slutar dåna, det blir mörkt och jag blir rädd. Skyndar mig att slänga upp locket och kravlar en bra stund för att komma ur grytan, glider tillbaka och tar sats, glider tillbaka och lyckas till slut slänga ut benet. Sätter ner foten i golvet och drar upp mig själv. Puh, vilken pärs. Skyndar bort till pappersrullen och står efter en halv sekund i en pöl av.. mig själv? Flinar. Jag är rätt äcklig ibland. 

Tog ett djupt andetag och aktiverade skölden. Öppnade dörren, och i samma sekund som den for upp kom jag på mig själv med att ha värsta varma leendet och jag kunde nästan känna hur mina ögon glittrade. Shit, jag är verkligen trevlig! Männen lös upp och stod först bara och log åt mig utan att säga någonting. I ärlighetens namn tror jag att de la några sekunder på att njuta av att någon för en gång skull faktiskt öppnat dörren åt dem, och med värsta tandkrämsleendet dessutom! Jäklar vad jag är bra.

När de samlat sig började de fnittra lite nervöst och hälsade vänligt. Den lite yngre mannen räckte fram en lapp åt mig med världens kanske största kändis på. Sådär typiskt bibliskt tecknad tittar Jesus på mig, med handen utsträck mot mig och ett blygsamt leende på läpparna. Noterade att han kortat skägget, ett smart val, mycket mer modernt nu. Rubriken över honom löd: "EN HAR DÖTT FÖR ALLA". Och genast kände jag ett starkt behov att en gång för alla säga till honom att släppa det någon gång, att det var längesen och att det är dags att gå vidare! Men det kan man ju såklart inte. Den yngre mannen pekade på lappen och sa att det var en inbjudan till en högtid som de firar varje år, sneglade på lappen igen och längst ner stod det "Du är välkommen att lyssna till svaren från bibeln. Tisdagen den 26 mars 2013". Jag log fortfarande mitt charmerande leende och kände till min förvåning hur väluppfostrat intresserad jag såg ut. Grymt jobbat, bruden! Den äldre mannen log bokstavligt talat från öra till öra och asgarvade sådär hetsigt att han slängde huvudet bakåt samtidigt efter varje mening han sa. Han förklarade att det kommer att komma en tid då de sjuka blir friska, de blinda börjar se och de döda åter får liv. Jag stelnade till, breddade leendet och bet ihop tänderna så att det gjorde lite ont. Helvete . Det är nu det händer. Zombie-apokalypsen är nära. Ååååå fy fan fy fan fy fan. En röst började skrika i mitt huvud, nu är det kört! Jag kommer att dö! Vi alla kommer att dö! Drog häftigt efter andan och skrattade till i utandningen. Harklade mig försiktigt. Lugn nu.. håll dig bara lugn. Den äldre mannen var exalterad, han förklarade att alla skulle få ny energi och bli helt jättepigga. Precis som en kalv som springer och hoppar och skuttar i hagen och så började han hoppa och flaxa och veva med armarna för att illustrera en jätteglad kalv med en massa energi. Så slutade han sitt vevande och sa att han inte va en kalv, utan att han bara visade hur det kan se ut och asgarvade igen med huvudet sådär slängt bakåt. Jag kunde inte låta bli att skratta med... nej, åt honom och sa att jag ser minsann att han inte är en kalv. Han började asgarva igen och sa att det var ju tur det. Haha jo, det hade han ju rätt i. Vem vill se ut som en kalv liksom?

Den yngre mannen frågade om jag var troende, och jag svarade så artigt jag kunde att det inte är någonting som jag reflekterat över. Han gjorde ett såntdär nervöst, utdraget, lite halvtyst skratt och frågade om jag någonsin funderat över varför jag lever, vad meningen med livet är och vad som händer efter döden. Jag breddade mitt leende en aning och svarade lite skämtsamt att "det vet ju alla att man kommer till Nangiala, det finns ju till och med bildbevis på det!" Den äldre mannen utbrast i ett nytt asgarv och den lite yngre gjorde ytterligare ett försiktigt fnitter. Kände mig nöjd och sträckte lite extra på mig. Plötsligt insåg jag att jag faktiskt log på riktigt, och skrattade på riktigt. Jag va riktigt glad till och med. Wow. Det va något nytt! Båda männen tackade så himla mycket för att jag hade öppnat dörren, och de båda påpekade hur trevligt det var att den som öppnade var så himla trevlig och glad som jag var. Trodde de skojade först, men sen kom jag på att det var ju faktiskt precis det jag var! Vilken härlig känsla. Jag frågade lite retfullt om det inte är många som öppnar, och de svarade att det är lite till och från. Jag tipsade dem att de skulle hålla för titthålet när de ringer på, och avslöjade att jag har som en tvångstanke att jag alltid måste göra det när jag ringer på hos någon. Den yngre mannen verkade tycka att det va jättespännande och sa att så gör alltid torpeder i filmer, och han fattade inte varför offret va så dumt och öppnade dörren när de såg att någon höll för. Jag tittade på honom och sa med mitt allra bredaste psycho-leende att jag lovade att jag inte är någon galen mördare. Han fattade nog inte riktigt och började lite nervöst se ner i golvet. Den äldre mannen garvade nästan ihjäl sig. Han borde få nackspärr snart, tänkte jag, och sedan tittade jag på den yngre mannen och påpekade att jag tror att offren alltid öppnar dörren fastän torpeden döljer titthålet för att annars hade det inte blivit en särskilt bra film. Då började han fnittra sådär fånigt igen. Pjuh.. obekväm stämning ordnad.

Till sist frågade den äldre mannen om de kunde komma tillbaka med "en bra bok" åt mig någon gång, så kunde vi fortsätta prata. Javisst, svarade jag. Ni är så välkomna! Vad i helv..? Vad gör jag! Jag är inte intresserad! Kom inte tillbaka! Vad säger jag!? 

De tackade igen för mitt glada humör och önskade en trevlig kväll. Den yngre mannen luktade i luften och tittade lite nervöst på mig, med ett litet litet leende och sa popcorn? Jag nickade instämmande, han sa att det va gott och sen gick dem. Såhär i efterhand skulle jag kanske ha gett honom ett? Och precis när jag stängde dörren slog det mig; min dörr är mörkröd och dammig på utsidan. I dammet har jag skrivit med stora bokstäver "GUD BOR HÄR". Undrar om de såg det? Haha, det skulle ju vara hysteriskt kul.

Det är slut på dumheterna nu, på alla plan och i alla kategorier.

Träningen har väl smygstartat lite sådär härligt långsamt, men eftersom jag inte bara unnade mig i helgen, utan toktryckte i mig all skräp jag kunde hitta som en utsvulten gris känner jag väl att jag började om helt från noll typ idag. Har också bestämt mig att inte göra som jag alltid gör när jag bestämmer mig för något, det går alltid till någon sorts extrem överdrift och jag antar att jag är lite av en beroendepersonlighet. Det finns ingenting som heter lagom i mitt huvud. Det är svart eller vitt, antingen eller. Antingen blir jag helt besatt och går ut 100% och blir helt beroende och kan inte tänka på annat och bara sådär på på på på på eller så skiter jag i det helt och går ut typ -100%. Haha, det finns liksom ingenting "ta det lugnt" eller "normalt". Fullt ös eller skit samma.

Sånhär är jag alltid, oavsett vad det avser. Är det träning så börjar jag som om jag inte gjort något annat än elit-tränat i hela mitt liv, chockar ihjäl kroppen och drar på mig allt från löparknä till inflammationer och sträckningar. Och inte slutar jag för det heller, för ett år sedan haltade jag till gymmet och kröp hem med gråten i halsen bokstavligt talat , och hade en bunt superarga kompisar runt mig som tyckte att jag va dum i huvudet. Men jag kunde liksom inte sluta, fast jag hade både löparknä och inflammation i höftleden som kändes ungefär exakt som en kökskniv som hackade. Allt eller inget. Och eftersom jag tillslut va så sönder att jag blev tvungen att vila ledde det också till inget . Slutade helt. Testade att räkna kalorier, men det ledde till att jag inte kunde tänka på annat och räknade och funderade hela tiden och unnade mig ingenting. Blev helt galen och vägde till och med frukostskålen med yoggi för att exakt kunna räkna ut mängden kalorier på morgonen. Antecknade allt allt allt. Det höll inte i längden och jag la ner även det. Antingen eller, liksom. Likadant med människor runt omkring mig. Vet inte när jag blir för mycket, för på och när jag ska backa. Jag kan va så mycket för mycket att jag ibland skäms, och jag jagar och tjatar och jagar och tjabbar. Sen när den perioden är över är det inget mer med det. Sjukt jobbigt och det leder sällan eller aldrig till något särskilt bra. Antingen skitglad, superarg, jätteledsen, otroligt besviken eller asirriterad. Och detta går ut över folk, och jag ger mig inte. Fattar aldrig när det är dags att sluta och när jag blir dryg, jag öser på och ältar tills ingen orkar längre. Och sen är det som det är. 

Det är alltså dags att sluta med dessa enorma dumheter och hitta den där gråskalan . Det där lilla fina ordet lagom. Äta hälsosamt men skita i alla dieter och regler, bara helt enkelt tänka en extra gång vad jag trycker i mig. Träna så att kroppen hänger med och orkar. Låta folk vara ifred och bara ägna mig åt de som gör mig glad och lära mig när det är dags att lugna ner mig. Idag sprang jag för första gången sedan mitt sista försök den 12 oktober, då sprang jag 5,06km på 28 minuter. Normalt skulle jag idag vara sjukt besviken om jag inte redan nu slog det, och jag skulle ge järnet för att i alla fall komma i närheten. Men nu ska jag tänka ett steg längre och valde att ta det lugnt, körde en lite längre uppvärmnings-powerwalk än vanligt och joggade väldigt, väldigt lååååångsamt för att inte trigga igång det där knäet och höften igen. Det var otroligt tungt, och jag kände att jag inte tränat sen oktober och att jag då var ungefär 20kg lättare (ja, det är helt sant, och helt galet
Och Adam Gav Gold Coast Porr Filmer - Och Adam Gav Gold Coast Sex
Pov Porrfilmerna I Hög Kvalitet
Gay Verklighet Porrfilmerna I Hög Kvalitet