Fritt Pigg Cheerleader Porr Filmer - Fritt Pigg Cheerleader Sex

🛑 KLICKA HÄR FÖR MER INFORMATION 👈🏻👈🏻👈🏻

Fritt Pigg Cheerleader Porr Filmer - Fritt Pigg Cheerleader Sex
Smal tonåring med perky bröst nakna på en nudiststrand . längd: 05:32 Stranden bröst, nakna stranden, naken på stranden, nudism, nudister, perky bröst, pigg tonåring, tonåring stranden, tonåring bröst, tonåring nudist
Insanly sexig babe tyler tar en hård kuk i hennes mun och sedan blir knullad hårt i alla på min hemliga video kamera


Titta på porrfilmer på nätet av de bästa kategorierna

Varning: Denna sida är avsedd för personer över 18 år. Alla tjejer är modellerna som presenteras på webbplatsen under 18 år. Genom att besöka denna webbplats godkänner du, som en vuxen och att denna webbplats inte bryter mot lokala lagar. Om inte, blunda och gå vidare.


Här kommer vi! Glada familjen, och flyttar in i ett hus
där ondskan skriker åt oss direkt att dra härifrån, men vi fattar noll. Huset som gud glömde från
1979 (som i sin tur inte heller var toppen) har här blivit slaktad värre än
alla camp kids i vilken Jasonrulle som helst. Otroligt oinspirerad och o-otäck
nyinspelning. Ryan Reynolds är sjukt felcastad som helylle familjefadern
George Lutz, som blir besatt och vill ta ihjäl hela familjen, om han bara får
en kvart till övers. Händelserna är baserade på ”verkliga händelser” (precis som
originalet) och som i flera dokumentärer m.m har blivit avslöjade för att vara
total bluff. Åh! Giv mig
styrka alltså. Överspelen. Den dåliga klippningen. Den sjuka otajmingen i allt som
ska kallas för skräck. Jag väljer hellre att tro att demonerna slickade
väggarna i det riktiga huset på riktigt och avfärdar den här remaken som den enda sanna
bluffen. Life wasted. /Vrångmannen

Bortsett från lite lökiga effekter, på grund av tidens
tand, så är originalet Terror på Elm Street fortfarande en rätt mysig
rysarklassiker. Den skulle naturligtvis göras i nyinspelning och resultatet är
så katastrofalt dåligt så jag önskar att JAG kunde hoppa in i regissörens
drömmar och skrämma karln halvt från vettet. Kanske är det inte bara hans fel utan
kanske, bara kanske, är det MICHAEL BAY som ställt till det! Han drog ju igång
ett gäng nyinspelningar av skräckklassiker och ingen av dessa blev i närheten av godkända. Vad är det här? Freddy Krueger dyker upp, ser skrattretande konstig ut och är helt humorbefriad. Torrt, eländigt och tråkigt så man somnar (och hoppas att den
riktiga Krueger, herr Robert Englund, besöker en i sömnen och ber om ursäkt!).
Damn you Michael Bay! Surskägget tyckte den var OK?! /Vrångmannen

Det har
tafsats en hel del på John Carpenters rullar. Jag är glad för den gamle
skräckmästarens skull, så han får lite pengar att leva för eftersom karln inte gör något sevärt längre. Däremot är jag inte
SÄRSKILT GLAD ÖVER RESULTATEN! Det här är så jävla skitdåligt så det kommer
skum i mungiporna på mig. Clark Kent, från nån jävla tv-serie, glider
omkring... Är ju ett stort fan av Carpenter och gillar The Fog originalet
väldigt mycket, så det kanske det är därför jag nu sitter och hoppar upp och
ner i min stol som en besatt St. Bernardshund med rabiesdregel sprutandes åt alla håll. Om man gör en remake på en så kallad klassiker så kan man väl FÖRSÖÖÖÖÖÖÖKA
LITE?! En smula i allafall? Vilka förbannade idioter. Regissören har gjort MC
Hammer videos. Måste ta en paus nu. Det bultar i huvudet. /Vrångmannen

Meeeeeeen?! Här har du en uppsjö med hyggliga skådisar och en gedigen
budget. Men det är fullkomligt omöjligt att hitta en hyfsad regissör som gillar genren och ens bryr sig om ett slutresultat. Tjära och fjädrar. Den här remaken, på en riktigt gammal
rulle (1959), är så tafatt och obegripligt usel att man tappar hakan,
efterlyser den hos polisen och tre dagar senare hittar de den, men det är FEL
HAKA! Jag förstår någonstans att det ska vara lite kitchigt och en slags hyllning
till de gamla rysarna, från den gamla goda tiden, då folk blev rädda för en
kattunge som kräktes. Men det funkade liksom inte. Ingenting fungerade. Regissören har
gjort lite tv. Naturligtvis.

Det japanska originalet från 2003 av Takashi Miike var en
hygglig rysare som verkligen vred åt gastkrameriet ordentligt de sista 20
minutrarna. Remaken med Edward Burns
och Shannyn Sossamon trycker på reta-gallfeber-på-vrångmannenknappen under hela speltiden, ynka 85 minuter. En PG13-skräckis, naturligtvis, så det är snällt så det förslår eftersom skräckfilm skall göras för glin och inte för vuxna. Det händer inget. Sen
händer det inget. Någon blir knuffad till "spännande" musik. Sen händer det inget
och sen händer det inget. Kalas. Skitbra. Mer sånt...

Jamie Lee Curtis sprang ju omkring i klassikern från 1980 i full discomundering och skrek. Leslie Nielsen gör Frank Drebin från Den Nakna Pistolenfilmerna. Det fanns lite fart och fläkt, lite
spänning och en totalt billabongfläng yxmördare med tusen personligheter.
Nyinspelningen är en PG13-rysare (igen) där det inte händer någonting. Någon knuffas
etc. Vad håller folk på med. Börjar snart gråta. Problemet är nog mitt, för jag sätter mig alltid och ser på skiten. Det finns säkert massor med människor som gillar det här... DET HÄR!

Oldies (but NOT so goldies!) på bloggen:

”An evil
old house, the kind some people call haunted, is like an undiscovered country
waiting to be explored. Hill House had stood for ninety years and might stand
for ninety more. Silence lay steadily against the wood and stone of Hill House
and whatever walked there, walked alone.”

Så har jag äntligen sett om den (eller snarare upplevt om
den), efter alla dessa år. Såg den ett par gånger som yngling och på den tiden
skrämde den både skiten ur mig och tråkade ut mig samtidigt. Lång dialog, komplex
psykologi och svart-vitt flög inte riktigt på den tiden, även om jag förstod
att detta var en klassiker att räkna med. Av alla spökfilmer jag sett så är The
Haunting (eller Det spökar på Hill House, som den heter på svenska) förmodligen min favorit. Inte den läskigaste kanske, även om den
än idag ger mig små kalla kårar, men helt klart den bästa. Fotot är perfekt. Svart.
Vitt. Panavision. Varenda bild och varenda komposition är ett litet mästerverk,
som direkt lockar fram oro i själen. Hantverksmässigt är hela filmen perfektion
faktiskt och då ska vi minnas att filmen har över 50 år på nacken. En forskare
bjuder alltså in tre väl utvalda personer till det stora gamla huset Hill House,
för att forska i det övernaturliga. Husets historia med ond bråd död och
oförklarliga händelser verkar tala för sig själv. Jag är ju både en agnostiker
när det kommer till det eventuella livet efter detta, men samtidigt skiträdd
för mörkret och spöken (hahaha!) så The Haunting är en perfekt film för mig i
det avseendet. Ljudbilden är också majestätisk. Långa tystnader bryts plötsligt
av fruktansvärda bankanden och viskningar. Det faktum att man faktiskt aldrig
ser någonting och fantasin går istället på högvarv gör det ju desto nervigare.
Jag satt faktiskt nästan och önskade att jag skulle få se en glimt av någonting
någongång, för väntan var olidlig. Den mångfacetterade regissören Robert Wise (Sound
of Music, West Side Story, Star Trek: The Motion Picture) har gjort Shirley
Jacksons roman rättvisa på alla plan och ska man diskutera klassiker i genren
så krävs det nästan att The Haunting omnämns varenda gång. Jan de Bont (Speed,
Twister) gjorde 1999 en remake på den här makalösa klassikern med Lili Taylor,
Catherine Zeta-Jones, Owen Wilson och Liam Neeson.

En fin gammal skräckantologi från ungdomens glada
VHS-dagar, om man nu anser att 1982 är gammalt. Stephen King och George A.
Romero inspirerades av de snygga rysarserietidningarna från 50-talet, med små
otäcka och avslutande berättelser, som gavs ut av E.C. comics. Herr King
hamrade ut fem kortfilmsmanus på skrivmaskinen som syddes ihop till en långfilm
och Mr Zombiefilm himself, Romero, regisserade hela skiten. Håller fortfarande
hyfsat idag, även om det såhär i vuxen ålder blir mer fnitter och minnen än
terror. Leslie Nielsen dyker upp i en allvarlig roll och man skrattar ju bara
man ser karln. Stephen King ”spelar” en knäpp bonde som får nån skitig mossa på
sig. Lite zombies, lite monster och lite splatter. Allt paketerat som en
serietidning. Trevlig underhållning för hela familjen. HELA!

Eftersom en tvåa dök upp så måste ju ettan ha varit en
hygglig succé på bio (eller i allafall på video). Här har George A. Romero
sadlat om till manusförfattare (med lite stöd från Stephen King) och låtit
någon okänd pajas regissera. Korta skräckhistorier, packeterat som en
serietidning i långfilmsformat, precis som ettan. Hyfsat underhållande ändå, även
om charmen från ettan i stort sett är borta. Ett gäng ungdomar på en flotte
blir attackerade av en blob i vattnet. En liftare blir påkörd av en
överklasskärring och vägrar dö. En tobaksindian i trä (!) blir plötsligt livsfarlig.
I Creepshow 2 får vi endast tre historier där föregångaren bjöd på fem. Snålt
och saggar sen tempot. Sevärt ändå, för hela familjen. HELA!

Direkt till DVD så får vi Creepshow nummer tre. Fruktansvärt
uselt lågbudgetskräp utan någon som helst charm eller klass. Tjugo år för
sent och fruktansvärt uselt lågbudgetskräp utan någon som helst charm eller klass. Tjugo JÄVLA år för sent och FRUKTANSVÄRT USELT lågbudg...

Carrie (1976)
@@@
Brian De Palma gjorde film på den här fantastiska romanen. Resultatet blev bra
och när jag var liten så sket jag en, två, tre gånger i brallan. Tyvärr så är
den ganska tidsbunden och idag lite tjatig men en liten klassiker har det
blivit och Sissy Spacek som den hunsade Carrie är lysande. Fick hon ingen
Oscar?! Nä nu jävlar!
/Vrångmannen

@@
Boken är hans sämsta. Filmen sådär. Visst Sissy funkar
bra som Carrie, men känns väldigt föråldrad. /Surskägget

Mexikanska skräckfilmer växer ju inte på trän och man
behöver inte tjata länge på den här Vrångmannen för att han ska kika lite glatt på vad andra
länder har att erbjuda. I synnerhet när det gäller skräckfilm. Here Comes the
Devil verkade ju ha allt man vill ha. Otäcka ungar, djävulen, hyllning till
70-talets rysare och lite lesbisk sex (hahaha!). En till synes kärnfamilj
är på bilsemester. Ungarna, en liten pojke och flicka, tjatar om att de vill
strosa runt och titta lite när familjen stannar vid en mack. Plötsligt är kidsen
borta. Efter ett mardrömsdygn så återfinns dom. De säger att de har lekt i en
grottai närheten. Familjen pustar ut men någonting står inte längre rätt till med barnen.
Låter ju smaskens, inte sant? Innan denna inledning så har det hunnits med lite lesbisk sex i en inledningsscen som snart går över till skräck (och ytterligare en sexscen
mellan föräldrarna i bilen...). Here Comes the Devil är en sådääär film. Den har bra idéer, men det blir liksom inget riktigt av
det. Lite artsy-fartsy och FEL sorts hyllning till det 70-tal jag i allafall
älskar. Den skräms till ibland mellan varven och bjussar på ett slut som är bonkers, förvirrande och otillfredställande. Skulle Surskägget våga se den
här (ni vet ju vad han tycker om djävulen och besatta barn) skulle han bli så
arg så han vågade se allt i genren, på pin kiv. Allt.
/Vrångmannen

Ah! Det här var lite spännande. En spökhusrysare typ där
spökena har bytts ut mot utomjordingar. Bra uppbyggnad där det okända och
läbbiga kommer krypande (ja eller flygande...). Inget vi egentligen inte har sett förr men välgjort
och välspelat. En helt vanlig familj i en helt vanlig amerikansk förort börjar
märka strange going’s ons och det hela trappas upp till en mardröm. Blev lite
chockad när jag läste om den låga budgeten filmen har för den känns stabil och
gedigen. Sparsmakat med visuella effekter, vilket är smart. Här jobbas det mer med
psykljud och svettiga kameravinklar. Dark Skies börjar med ett passande citat
av science-fictionförfattaren Arthur C. Clarke (som bl.a skrev 2001: A Space Odyssey):
”Two possibilities exist... Either we are alone in the universe or we are not. Both
are equally terrifying”.
/Vrångmannen

Ännu en skräckis baserad på en verklig händelse. Familj
flyttar in i ett hus i Connecticut. Tonårspojken i familjen har cancer och
genomgår en dyr behandling som tär på deras ekonomi. I samma veva som de hittar
ett hemligt rum i källaren intill där pojken slaggar så börjar otäckheterna.
Filmen börjar rätt bra med en ödesmättad och standard 1A spökfilmskänsla men
ballar tyvärr ur efter ett tag. Betygstvåan är stark på grund av bra
skådespelare (i synnerhet Virginia Madsen som den desperata men starka morsan),
snygg produktion , hyfsad stämning och ett par hoppeffekter som funkar. The
Haunting in Connecticut har alltså goda intentioner att skrämmas men lyckas
sådär med mig. Det ska finnas en dokumentär om händelserna i Connecticut, producerad
av Discovery, som ska vara intresserant. Vågar satsa en slant på att
dokumentären är läskigare. Om 1% är sanning av det som händer i The Haunting in
Connecticut så börjar jag även tro på
jultomten och Power Rangers samt sover med alla lampor på i resten av mitt liv.

The
Haunting in Connecticut 2 – Ghosts of Georgia

HAHAHAHAHAHA! Det här är ju på ett sätt toppen. Här
skiter vi fullständigt i tajming och uppbyggnad. Filmen börjar med 48
hoppeffekter och sedan fortsätter den så, helt utan rim och reson. Det hela är
så knäppt så man bara sitter och garvar. Under all galenskap finns det en
hyfsat intressant story och rätt snygg produktion men man får inte ens chansen
att sätta sig in i vad som pågår eller komma i stämning för filmmakaren har LOST
HIS FRICKING MIND hahaha! Tvåan ska alltså också vara baserad på en verklig
händelse och det är ju heeeelt bonkers. En familj flyttar in i ett gammalt hus
som tillhört en man som hjälpte slavar rymma. Sen börjar det hända GREJER.
Tusen grejer hela hela tiden hahahaha. Inte en död sekund så egentligen skulle
betyget varit högre. Tyvärr är det så jävla rörigt och pajigt så man hajar
noll. Sen är det en driljard mil mellan Georgia och Connecticut så VARFÖR heter
filmen The Haunting in CONNECTICUT (2) när den utspelar sig i GEORGIA???
Hahahahaha! Se den här. Se den bara.

En mäklare försöker att ta reda på varför det händer
otäcka saker i huset hon har fått i uppgift att sälja. Regissören bakom första
The Pact-rullen, Nicholas McCarthy, ger sig här på samma typ av långsam och krypande
rysare. Ett par schyssta nagelbitarscener och en hyfsad stämning räddar rullen
från magplask men det här är långt ifrån toppen. The Pact hade en slags egen,
lite konstig filmstil som jag uppskattade. At the Devil’s Door känns som samma film fast lite sämre. Inget stort kliv framåt för
McCarthy alltså. Knappt ok, men ändå bättre än mycket i genren idag. Helvete vad man
slösar tid på mediokert för att hitta pärlorna.

Scream (1996)
@@@@
Lika bra och börja med en av de mest kända tonårsslasherfilmerna. Scream var otroligt nyskapande när den kom och mer eller mindre alla tonårsslashers efter denna har jämförts med den och dessutom snott det mesta från den. Idag kan den kännas lite daterad på vissa håll, men det är fortfarande ett bra tempo i den och för att vara en tonårsslasher är den faktiskt hyfsat brutal i sitt våld vilket förmodligen var en av anledningarna till att den gick så bra. Wes Craven hade inte haft en hit på år och dagar och behövde verkligen den här. Och Neve Campbell fick sitt stora genombrott på bioduk efter succén på teve. Twisten på slutet kändes fräsch och ball då, sedan dess har det gjorts ett par gånger. Manusförfattaren Kevin Williamson hade god hand med både high schoolbitarna liksom slasherbitarna vilket också gör att Scream höjer sig från mängden. Williamson gick sedan vidare och skapade Dawson's Creek där vi fick ännu mer tonårsångest och drama. Scream är en klassiker och håller än idag i en genre där filmerna brukar ha ett väldigt kort bäst-före-datum.
/Surskägget

Scream 2 (1997)
@@@@
Sjävklart får en supersuccé som Scream en uppföljare. Här tar man hela metaidén från film ett och drar det ett par snäpp till. Du har nu karaktärer som spelar karaktärerna från första filmen i en film i filmens värld. Hahahaha. Alla skådisarna (vars karaktärer överlevde ettan) är tillbaka liksom Craven i registolen och Williamson med manuset. Detta bäddar för en riktigt bra uppföljare. Istället för high school befinner vi oss nu på college vilket är en naturlig utveckling. Fler mord, blodigare mord och högre tempo är precis vad man vill ha i en uppföljare och det får vi här. Snyggt jobbat.
/Surskägget


Scream 3 (2000)
@@@
Utspelar sig inte i skolmiljö och därmed får den inte ta upp plats på denna lista mer än som hastigast. Dock måste den nämnas då jag ressar de andra två. Okej film men något snurrig och ett manus (ej av Williamson) som känns lite ofärdigt. Fyran skrev jag om här.
/Surskägget

The Faculty (1998)
@@@@
Det var en period här på slutet av 90-talet när skräckfilm blev riktigt rumsrent och många duktiga skådisar (varav många blev rejäla affischnamn senare i karriären) gärna ställde upp. Allt tack vare Scream och den succén givetvis. I The Faculty har Robert Rodriguez samlat ihop Josh Hartnett, Clea Duvall, Jordana Brewster, Salma Hayek, Famke Janssen, Robert Patrick, Elijah Wood och Christopher McDonald för en helvild high-school/slasher/sci-firulle som rockar stenhårt med manus av - ja du gissade det - Kevin Williamson. Det här är verkligen Breakfast Club möter Halloween möter Invasion of the Body Snatchers. Hahahaha. Med Rodriguez säkra hand som rattar skutan blir det här nästan löjligt bra underhållning. Lärarna på skolan blir rymdmonster och börjar slakta elever och det är nu upp till ett litet gäng ungdomar att sätta stopp för galenskaperna. Bra ös, bra tempo och kul story med liten tvist på slutet. Allt man vill ha.
/Surskägget

Sorority Row (2009)

Jag Vet Vad Du Gjorde Förra Sommaren (1997)
@@@@
HAHAHAHAHA! Jaaaa jag ger den en fyra! Fuck you! Vi har manus av Kevin "Scream" Williamson och Jennifer Love Hewitt, Sarah Michelle Gellar och Ryan Phillippe i huvudrollerna. Vi har en mördare som smyger runt i sydväst och med gigantisk fiskkrok som vapen och vi har en hel del riktigt blodiga mord. Love Hewitt har världens mest generösa urringning och Ryan Phillippe smyger runt och ser "svår" ut. Vad finns att inte älska med den här?
/Surskägget

Jag Vet Fortfarande Vad Du Gjorde Förra Sommaren (1998)
@
Hahahahaha nej nej nej. Nej.
/Surskägget

Urban Legend (1998)
@@@
Som sagt det var inne ett tag på slutet av 90-talet att vara med i skräckfilmer. Här bjussas vi på Jared Leto, Tara Reid, Alicia Witt, Rebecca Gayheart och Joshua Jackson vilka alla var rising stars på denna tiden. En del gick det bättre för (Jared Leto) än andra (Tara Reid) men så kan det vara. Här smyger en mördare runt på campus och dödar folk enligt råttan-i-pizzan-myter, så kallade urban legends och därav titeln. Tvisten på slutet är snygg och vår mördare är faktiskt heeeeeeelt bindgalen när avslöjandet kommer. Bland de galnare faktiskt överhuvudtaget i genren. Tara Reid gör dessutom en av de bästa "hjälp-mä-jag-blir-mördad-hjälp-hjäälp-guuu-hjälp-mä" scenerna som fångats på film och bara den gör filmen sevärd.
/Surskägget

Urban Legends: Final Cut (2000)
@
NEJ SA JAG!
/Surskägget

Tamara
@@
Klassisk 80-talsstory i modernare tappning. Man har mer eller mindre snott allt från Carrie men istället för psykiska krafter har vi med en häxa att göra. Hippa innegänget mobbar tjej, råkar ha ihjäl henne, gräver ner henne (som vanligt vill knappt nån gå till polisen "tänk på våra framtida liv som vi inte kan förstöra!") och blir sedan hårt chockade när hon kliver in på skolan på måndag som att inget hade hänt. Eller jo förresten. Hon gick på fredag som en nörd och kommer in på måndag som en sexgudinna. Snart nog står det klart att hon besitter magiska krafter och tänker döda dem allihop en och en. Här är en av filmens snygga vändningar. Vi går från att heja på mobb/mordoffret till at
Två Snygga Affärsmän - Gratis Porrfilm
Höst Haze Porr Filmer - Höst Haze Sex
Svartvit Smörgås - Gratis Porrfilm